Paraguay

Paraguay, vet du vart det ligger ens? Ett märkligt land där allt känns så märkligt tyskt.. Informationen på mitt hotell står först på tyska, sen på engelska. Det firas oktoberfest och dansas polka (ja!). Det finns alltid tyska korvar och tysk öl att tillgå för den som önskar. Stroessner var en tyskblodad diktator som stängde alla portar utåt och styrde landet som han själv ville i 35 år. När diktaturen föll 1989 kände halva befolkningen inte till någon annan politik än herr Stroessners. ”Något bra som diktaturen förde med sig i alla fall, var att vi är ett enat folk”… säger Teresa, en i sällskapet som jag var och drack öl med häromdagen.  Jo tack.

Men mitt i detta diktaturskadade samhälle finns en plats som bär mer demokrati och solidaritet i sitt sköte än få andra platser jag besökt. (Konkurrenter skulle kunna vara kollektivhuset Cigarrlådan i Hökarängen och några av zapatistbyarna i Chiapas då..) ”Ni måste tala om för världen att det här är inget enkelt, vanligt litet bostadsprojekt!” säger Sira på vår samarbetsorganisation. ”Människorna här bygger inte bara hus, de bygger faktiskt ett nytt sätt att leva på, ett helt nytt system!”

I Barrio Cooperativo har några hundra människor som förut hade varken utbildning eller hem, tillsammans byggt sina hus och sina nya liv. Husbygget är en annan historia. Vad jag vill berätta om nu är hur de lever. Området har mataffär, bageri, klädaffär, syateljé, järnhandel, radiostation, skola, sportplan, vattentorn, snickeri, en liten fabrik som tillverkar armeringsjärn (tror jag det heter), en ekologisk trädgård med alla frukter och grönsaker man kan tänka sig, helgdagis när föräldrarna arbetar för kooperativet, fotbollslag för killar, för tjejer, möteslokaler, allmänna toaletter, sopsortering, och tusen (typ..) arbetsgrupper med ansvar för allt från att klippa gräs till att driva in obetalda skulder.

Du tänker kanske att det är väl inte ovanligt med såna platser. Men grejen är att i Barrio Cooperativo är det invånarna själva som har fixat precis allt som jag räknade upp! Alla har varit med och byggt, burit, planerat och funderat. Alla som arbetar i byn bor där. (Enda undantaget är lärarna, de kommer utifrån. Så föräldraföreningen fixar fotbollsturneringar för att dra in pengar till lärarnas bussresor.) Kunskapen och en del teknisk assistens har de fått genom Kooperation Utan Gränser. Pengarna kommer från en blandning av lån och egen insamling, och ytterst lite, men en del donationer.

Men det är inte pengarna jag ville prata om. Utan människors fantastiska förmåga. De var nobodies i en kapitalistisk värld där de med fina bilar rankas högst. Då byggde de sitt eget samhälle. Så jäkla coolt! Faktiskt. Och det mest beundransvärda är att de här människorna tar bussen in till stan och ställer sig utanför parlamentshuset och skriker. De kräver att regeringen måste börja ta sitt ansvar och ge krediter till andra människor som är nobodies men helt beredda på att bygga nya hus och möjligheter och bli supersomebodies om de bara får lite starthjälp på traven.

Tvingad att demonstrera

Idag när jag åkte till svenska konsulatet för att fixa nytt körkort (blivit bestulen igen – jag har en otäck ovana att bli det i genomsnitt en gång om året, oavsett land jag befinner mig i) – så var trottoarerna tjocka av folk. (Som när folk väntar på att pride-paraden i Stockholm ska glida förbi ungefär.)

De flesta var fabriksarbetare i fabriksarbetarkläder. Det är fredag och klockan var kanske 10, det vill säga arbetstid. De flesta stod med örngottsliknande tygbitar i händerna som det stod SÍ på. Det var fler som lät dem hänga i slappa händer än som höll upp dem mot skyn. Ska detta föreställa en demonstration? tänkte jag. Varför isånafall ett sådant icke-engagemang?

Det är folkomröstning i Costa Rica för första gången någonsin den här helgen. Tänk att få vara med i den första direkt-demokratiska händelsen på nationell nivå i ett land!

Eller.. demokratisk? I söndags samlades NO-sidan till den största demonstrationen någonsin i det här landet (enligt min kollega). Söndag = frivillighet. Så långt bra.

Men fabriksarbetarna på trottoaren – fick jag veta sedan – hade ingen valfrihet. De är alla anställda på fabriker där ledningen ska rösta SÍ. Således skall arbetarna ut på gatan (på betald arbetstid = inget val) och visa sin ledning lojalitet. Hurra för demokratin!

Hur var det nu med frihandeln då? Om handeln ändå vore FRI, fri på riktigt, – och RÄTTVIS, då skulle jag hylla den till stjärnorna som en av de vackraste och klokaste vägarna att bekämpa fattigdom på. Men – kära regeringar, kära internationella institutioner av alla dess slag: Kalla saker vid dess rätta namn.

Frihandelsavtalet med USA som det här och nu röstas om, handlar inte om FRIhandel. Tyvärr. Det handlar om det här:

Nordamerikanska storbönder odlar sina grödor med jättelika subventioner från sin regering. Med avtalet kan grödorna sen flöda tullFRITT söderut; Mexiko..Guatemala..El Salvador..Honduras..Nicaragua..Costa Rica. Grödorna är skitbilliga på grund av subventionerna, avancerad teknik, storbruk, etc, – många gånger så billiga att de inte ens överstiger produktionskostnaden för jordbrukarna i nyss nämnda länder. Dessa jordbrukare har inga subventioner från sina stater, och inga alternativa inkomstkällor när de nu kommer konkurreras ut av nordamerikanska jätteföretag.

Vad händer då? Det som redan hänt i stora delar av Mexiko, som har 13 år på nacken i ett annat – men likadant – frihandelsavtal med USA. Landsbygden avfolkas. Kvar på gården blir mormor och morfar med småknoddarna. Mamma jobbar som piga hos en rik familj i Mexiko City för inga pengar alls och pappa sprang genom öknen och blev nästan skjuten, men tog sig in i USA och försörjer nu sin familj som han aldrig träffar genom ett schysst McDonald´s-jobb istället.

Jag ska ladda med chipspåsar och coca-té och följa en riktigt lång rysare på tv på söndag kväll. Ring inte då är ni snälla.

San José den 30 september