You are currently browsing the monthly archive for september, 2007.
Jag läste ett brev nyss, fick ont i magen. Det var ett brev från vicepresidenten till presidenten här i Costa Rica. Han hade otur killen, för någon hackade bra och fick tag på det. Innan media hunnit (eller velat?) skriva ett ord om saken, hade i princip alla i landet som har en mailadress, fått sin kopia av brevet. Vice-killen har avgått nu. Varför?
Jo, om 10 dagar går vi till val här. (Inte jag förstås, är ju utlänning. Känns som när jag var 17 år och intill döden engagerad i EG-valet i Sverige – inte heller då kunde jag lägga min röst.) Det ska folkomröstas om frihandelsavtalet med USA. (Hallå sluta inte läsa nu, det här ÄR faktiskt jättespännande.) Nicaragua, El Salvador, Guatemala, Honduras .. alla andra är redan med. Bara Costa Rica kvar för att bestämma sig.
EN sak är alla överens om. Det här är det viktigaste som händer Costa Rica sedan självständigheten 1821. Men det är också det enda. Förenklat sett så är regeringen, storföretagarna och de rika FÖR, och resten EMOT. (Som vanligt alltså.) Man kan ju tycka att då borde EMOT vinna hur lätt som helst. Men av någon anledning visar alla undersökningar nu i valspurten på en hårfin skillnad mellan ja och nej. Regeringen är skitskraj.
Brevet? Ja, vicekillen skriver sex a4 om hur regeringen måste dra åt svängremmen nu, det är bråttom som 17 om JA ska vinna, vilka metoder som helst tillåts snart. Han talar nedlåtande och fördummande om folket, som tydligen inte vet sitt eget bästa. Det äckligaste han skriver är att regeringen måste hota alla borgmästare i landet; de kommuner som röstar NEJ kan glömma att de kommer få ett endaste ruttet korvöre från staten under de kommande tre åren. Borgmästarna själva i NEJ-kommunerna kan dessutom räkna med kicken på direkten.
Som om det här inte räckte måste jag ju förstås tillägga den föga förvånande uppgiften att USA och storföretagen pumpat in gigantiska summor i JA-kampanjen. Inget olagligt med det, så funkar det väl överallt. Men allvarligt. Vad betyder demokrati om människor inte ges ärlig och rättvis information som underlag för sina egna beslut?
Jag struntar i om min NO al TLC –t-shirt kommer lukta svett nästa helg. (TLC= Tratado de Libre Comercio= frihandelsavtal). Jag ska ha den på mig varje dag och hoppas att någon röstar åt mig. (Jag återkommer om det där med ”frihandels”-avtal..)
Välkommen till frihandelsavtalet!
Vem tjänar egentligen på det här frihandelsavtalet?
Stig på Costa Rica!
Vi låter oss inte luras
Mister… vill ni ha allt?
Todo? Allt?.. självklart!
Häromdagen när jag gick till jobbet såg jag nästan en ung tjej som låg på gatan. Död. Alltså jag såg henne bara nästan för att de tack och lov hade hunnit lägga ett lakan över henne. Jag såg bara armar, händer, fötter och blod. I samma gatukorsning som jag går över varje morgon kan man alltså avsluta sitt liv på en millisekund. Jag måste över här varje morgon, det är en kilometer till närmsta övergångsställe på den här gatan. Gatan har fyra eller sex filer, beroende lite på vad bilisterna känner för. I Costa Rica kör man nämligen som man vill.
Någon varnar mig för att gå ner i det fattiga området som börjar bakom mitt hus. Det är FARLIGT där säger han. Han menar bara väl. Men jag blir arg!
Det här tycker jag är farligt i Costa Rica:
- Det är farligt att gå till jobbet. Man kan dö för att folk kör som idioter.
- Det är farligt att åka bil till jobbet. Man kan dö för att folk kör som idioter.
- Det är farligt att bosätta sig i de stängda överklassområdena bakom höga murar med vakter, bara titta på amerikansk TV, bara umgås med andra rika utlänningar, arbeta för ett fetingföretag och kamma hem varje månad vad andra gör på ett år. Man kan nämligen tappa verklighetsuppfattningen och tro att det är det som är Costa Rica. (Eller är det det?? Är det jag som missuppfattat allt?!)
- Det är farligt att vara rädd jämt, farligt att skrämma upp alla omkring sig. Man bidrar nämligen till att skapa ett samhälle som bygger på rädsla. Klyftorna ökar, inte bara för att vissa har mer pengar än andra. Utan för att alla stänger in sig och sitter och är skiträdda för allt bortom sin egen mur. Glömmer bort att leva, glömmer bort att vara nyfiken på världen, känna vilja, glädje, kreativitet…
OK. Jag är inte korkad. Jag är inte så naiv att jag tror att jag kan klampa runt hur som helst, var som helst, när som helst. Men jag bodde i en fattig förort i Mexiko i ett och ett halvt år utan att något hände mig. Sen satte jag mig på en lyxig turistbuss och fick en kniv på strupen, fick sitta gisslan mitt ute i bushen.
Klyftorna vi bygger, de bygger vi helt själva. Skyll inte på alla andra.
- Det är helt sjukt att jag är här! Jag! I Latinamerikas fattigaste land! Säger Enna och gapskrattar.
Jag är med Enna, Jesper och Frida i Cochabamba, Bolivia. Enna och Jesper arbetar för Operation Dagsverke, en insamlingskampanj som svenska elever gör för skolprojekt ute i världen varje år. Nästa år ska pengarna gå till Kooperation Utan Gränser i Bolivia, och jag är med dem på deras besök som tolk. Enna har aldrig satt sin fot i ett fattigt land, och gång på gång säger hon att hon liksom inte trodde att det var så här det skulle vara. Här är ju fina gator och fina hus och fina bilar.. Till och med i de fattiga områdena är husen ganska stora och byggda av tegel i Bolivia.
Men allting är kanske inte alltid vad det ser ut att vara. Vi pratar mycket om vad fattigdom egentligen är under den här veckan. I den andinska delen av Bolivia är problemet inte brist på byggmaterial. Men bakom de tegelfärgade husfasaderna ekar andra brister. I Cochabambas fattiga utkanter har få människor tillgång till rinnande vatten, långt ifrån alla har elektricitet, sophämtningen fungerar så där, och det kanske sorgligaste av allt; ju fattigare områden ju mörkare hud. Här också.
Att vara engagerad för en bättre värld hemma i Sverige är en sak. Att komma ut i världen och fejsa den är en annan. Rollen man kläs i är svår att smälta innan man vant sig eller hittat ett sätt att förhålla sig till den. Det är svårt att förklara att vi gör det vi gör för att vi tycker att världen är orättvis, och inte bara för att vi vill vara snälla.
Till alla skolor vi kommer tas vi emot som en delegation från ovan. När Enna och Jesper försöker fråga om hur skolan fungerar slutar det med en känsla av att Jesper är jultomten som febrilt antecknar lärarnas önskelista. Det är en obehaglig situation och jag styr in samtalet på vad som är bra med deras jobb, om de trivs och varför. Det känns bättre sen, men rollen är där, fastklistrad. Enna och Jesper tackas miljoner gånger för att ”de ska hjälpa dem”. Givetvis är tacket riktat till alla ni elever i Sverige som deltar i Operation Dagsverke. Men Enna och Jesper vrider och vänder på sig besvärat och vill inte bli tackade. Vill inte ses som välgörare som kommer med allmosor till de fattiga.
- Det är ju för fan vårt fel att de har det så här, säger Enna och suckar.
Jag vet inte om hon syftar på den koloniala skulden, spanjorernas förslavning av bolivianerna och plundringen av deras gruvor. Eller om hon tänker på de underpriser den rika världen betalar för de varor som bönder i Syd odlar. Eller om hon syftar på rasismen som ligger som ett tungt skuldtäcke över hela världen och ger privilegier efter hudfärg.
Vi sitter på en uteservering och äter sen middag, det är mörkt ute. En smutsig pojke på kanske 7 och en smutsig flicka på kanske 3 hänger vid min stol, nära nära. Vi tuggar och sväljer men maten smakar plötsligt skit. Jag pratar med dem, kan inte låta bli att krama den lilla som trycker sig mot mitt ben. Ingen nekar ett barn mat, det gör man bara inte. Barnen får en festmåltid och jag tittar nervöst åt kyparens håll. Tack och lov tittar han bara tillbaka och kommer sedan ut med påsar till barnen att ta med sig våra rester i.
Vissa saker vänjer man sig aldrig vid. Och det är nog bra.
Jag måste få stanna kvar en stund till på temat (ut/in-)vandring. Sen ska jag lämna det, jag lovar. Men innebörden av benämningen Papperslös har fått nya dimensioner för mig den här veckan. Jag heter numera 79728 och består av en ansenlig bunt med papper, vart och ett av dem fyllt med ett antal stämplar och underteckningar från en rad olika myndigheter i Sverige och Costa Rica. Jag ligger i ett ännu inte datoriserat kartotek blandtiotusentals andra nummer utan ansikten. Papperslös är jag då rakt inte, men innan papprena bearbetats och godkänts av ytterligare ett oändligt antal ögon så räknas jag visst som det.
Jag åker med Patricia, kontorets ständigt anlitade advokat, till migrationsverket i San José i ett första av vad de har varnat mig för kommer att bli många fler besök. Vi kliver ur bilen i ett hav av bilar, byggnader och hundratals människor. Här har vuxit fram en egen liten stadsdel, självförsörjande på försäljning av fodral till passet, kopiering av myndighetsutlåtanden, mat och dryck till väntande människor. Här finns gula, gröna, röda och blå kösystem beroende på vart i processen man befinner sig i sin väntan på arbetsvisum eller annat uppehållstillstånd.
Och som de väntar, alla människor. En del väntar i flera timmar någon dag varannan månad, andra är här varje dag och väntar, berättar Patricia. Väntar och väntar och drömmer om papper som ska ge dem ett bättre liv,hoppas de i alla fall. De flesta här kommer från grannlandet Nicaragua. Om Nicaragua är ett av jordens fattigaste länder så är Costa Rica ett av de rikaste i Latinamerika. Underklassen i Costa Rica heter Nicaraguan, och överklassen Amerikan. Inget konstigt eller förvånande med det.
Jag och min lilla familj, bestående av mig och min kärlek Frida, har flyttat in i ett radhus någonstans mittemellan, bland Costa Ricaner som drömmer om USA ochger oss all sin respekt i sin beundran av allt som är europeiskt och ljushudat. En gata nedanför vår är huden mörk och väggarna av plåt. I en dalsänka som nu under årets regnigaste månader fylls av vatten som blir till lera på allt som rör sig bor människor packade som sillar. Men dalen är det vackraste som finns i vår del av staden. Som Sherwood-skogen, tycker Frida. Det är regnskog mitt i stan och vegetationen klättrar tät upp för berget bakom husen. På gatan nedanför vår leker barnen i rännstenen, tonåringarna hänger i hög och fnissar och buffar, och kvinnorna pratar med varandra medan de arbetar i sina hus och på sina jordplättar. På gatan ovanför vår tornar några jättar upp sig mot himlen. Bakom varje jättemur med taggtråd, beväpnade vakter och vakthundar gömmer sig en rädd liten familj med mer pengar än som kan vara bra för någon att ha. Gatan ligger öde, ogästvänlig och kuslig.Jag skriver inte det här för att romantisera fattigdom. Men jag har valt att ha den inpå huden och samtidigt vara så ruskigt befriad från den.
Av en slump landade jag i kontrasternas Mekka, och nyanserna blev glasklara. Fick jag plocka alla godbitar ur den kaka som är världen och omfördela demtill mänskligheten skulle jag ge oss alla de fattigas gästvänlighet, generositet och öppenhet, och de rikas.. swimmingpool.
