Om en vecka förändras mitt liv på det där viset som det alltid gör när jag packar och drar. Det är inte första gången jag sitter bland högar av Släng Spara och Ta Med. (Fördelen med den här sortens liv är att man trots allt inte sparar på sig allt för mycket gammal skit. Man hinner rensa efter elva år i elva lägenheter plus jag vet inte hur många länder.) Men den här gången är det ändå annorlunda.

Varför gör jag detta? Att packa ihop sitt liv på en plats och packa upp det på en annan, pröva ett annat liv en stund – vad är det som lockar i det? Det finns oändligt många svar på den frågan. Ett obekvämt svar är att visst handlar det till en del om den drivkraft som fötts ur den djupaste egoism. Ni vet, Självförverkligande, Utveckling och Äventyr. Ett annat svar, även det obekvämt, och egentligen inte mitt eget svar, är det där med att Hjälpa. Jag har insett att uppdraget jag fått – att jobba med informationsfrågor för en biståndsorganisation i Latinamerika – är ruskigt avundsvärt för många (unga svenska medelklasstjejer i första hand..). Många säger till mig, att det måste vara så fantastiskt att jobba med något där man känner att man hjälper människor, att man bidrar med något. Något som ger Mening. Sorry. Om jag verkligen tillhörde den kategorin som älskar att hjälpa, då skulle jag jobba inom äldrevården eller kanske i skolan. Jag har försökt både och. Det gick så där.

Det är förstås fantastiskt att få jobba med det jag gör. Men det är faktiskt inte för att det ger mig en genuin känsla och tillfredsställelse av att hjälpa andra. Andra behöver inte min hjälp. De flesta människor i världen är kloka, begåvade, självständiga personer som har en alldeles egen glöd som driver dem att kämpa för en värdig plats här på jorden.

Men förutsättningarna för att lyckas i den kampen är så olika, och det slutar aldrig att göra mig förbannad. Ilskan över att vi intelligenta människor är så korkade att vi bygger system som ger några få människor rikedom på ren bekostnad av miljarders människors fattigdom – den ilskan är min drivkraft.

Må jag vara en naiv idealist – men en stolt sådan. Nu byter jag Stockholms södra förorter mot San Josés mer välbärgade.