You are currently browsing the monthly archive for augusti, 2007.
Jag sitter på planet till mitt nya hemland för en liten stund av livet – Costa Rica. Jag tänker på alla människor som packar sina väskor och lämnar sina hem för att aldrig mer komma tillbaka. För att inte drunkna av sorg måste de nog säga till sig själva och sina barn; Vi kommer tillbaka. Sen. Många är de flyktingar som aldrig återvänder. Andra gör det efter ett år, tio eller femtio. Jag tror att sorgen att leva långt bort från sina rötter är universell, även om den bränns mer för vissa än andra. Men en sak är säker; bara den som prövat själv kan förstå känslan.
Jag sitter på planet och hyllar alla människor som vågar. Alltså – en hyllning till mig själv idag! Jag känner mig ganska modig, trots att min flytt nog är en barnlek jämfört med andras. Jag reser för att jag vill och för att jag ser det som en möjlighet, för att jag har ett jobb och ett hem som väntar, för att jag har någon att hålla i handen och för att det ska bli så förbaskat kul!
Under tre år bodde jag lika mycket i Mexiko som i Sverige. Under min tid i Mexiko hann jag aldrig lära mig hur man betalar räkningar, telefonnumret till brandkåren, hur man öppnar ett telefonabonnemang eller vart man ringer när man vill ha ersättning för en biljett för en resa som ställdes in.. Jag kände mig korkad, stympad som samhällsmedborgare och ständigt frustrerad i ett oavbrutet sökande efter Ord på främmande språk. Ändå var det värt det. Jag var fri, som levde som jag ville, och jag lärde mig mer än någon skola någonsin gjort. Jag återvände till Sverige med största ödmjukhet inför de människor som år efter år trampar runt på jord som är dem helt främmande, kanske till och med fientlig.
För maya, tzotzil, tzeltal, zapoteko, mixe, chinanteco, quechua, aymara och alla andra ursprungsfolk i Latinamerika (och säkert andra platser) är Jorden den främsta av alla gudar. Jord ger liv, jord mättar magar, jord ger trygghet och hem, jord ger kontinuitet i historien och kontakt med våra förfäder. Nu kör utländska bulldozers fram över helig mark. Den sugs ut på varje tänkbar droppe som kan inbringa pengar till stora utländska företag. Sällan tas hänsyn till lokalbefolkningars önskemål. Många äger sin jord för att deras familj gjort det sedan urminnes tider. Men utan papper är jorden ingens och man får finna sig i oljeborrning eller motorvägsbygge bland kaffebuskar eller heliga gravplatser.
Är man alltid konservativ om man vill bevara? Är all utveckling bra utveckling?
Om en vecka förändras mitt liv på det där viset som det alltid gör när jag packar och drar. Det är inte första gången jag sitter bland högar av Släng Spara och Ta Med. (Fördelen med den här sortens liv är att man trots allt inte sparar på sig allt för mycket gammal skit. Man hinner rensa efter elva år i elva lägenheter plus jag vet inte hur många länder.) Men den här gången är det ändå annorlunda.
Varför gör jag detta? Att packa ihop sitt liv på en plats och packa upp det på en annan, pröva ett annat liv en stund – vad är det som lockar i det? Det finns oändligt många svar på den frågan. Ett obekvämt svar är att visst handlar det till en del om den drivkraft som fötts ur den djupaste egoism. Ni vet, Självförverkligande, Utveckling och Äventyr. Ett annat svar, även det obekvämt, och egentligen inte mitt eget svar, är det där med att Hjälpa. Jag har insett att uppdraget jag fått – att jobba med informationsfrågor för en biståndsorganisation i Latinamerika – är ruskigt avundsvärt för många (unga svenska medelklasstjejer i första hand..). Många säger till mig, att det måste vara så fantastiskt att jobba med något där man känner att man hjälper människor, att man bidrar med något. Något som ger Mening. Sorry. Om jag verkligen tillhörde den kategorin som älskar att hjälpa, då skulle jag jobba inom äldrevården eller kanske i skolan. Jag har försökt både och. Det gick så där.
Det är förstås fantastiskt att få jobba med det jag gör. Men det är faktiskt inte för att det ger mig en genuin känsla och tillfredsställelse av att hjälpa andra. Andra behöver inte min hjälp. De flesta människor i världen är kloka, begåvade, självständiga personer som har en alldeles egen glöd som driver dem att kämpa för en värdig plats här på jorden.
Men förutsättningarna för att lyckas i den kampen är så olika, och det slutar aldrig att göra mig förbannad. Ilskan över att vi intelligenta människor är så korkade att vi bygger system som ger några få människor rikedom på ren bekostnad av miljarders människors fattigdom – den ilskan är min drivkraft.
Må jag vara en naiv idealist – men en stolt sådan. Nu byter jag Stockholms södra förorter mot San Josés mer välbärgade.
